ValochValda.se

Media, politiker och statsvetare borde bättre informera väljarna om tankefel och annat som gör att vi drar fel slutsatser. Det var innehållet i en debattartikel som Dagens Samhälle publicerade 15/11 2022, detta är en utvecklad (längre) version.

Många tycker inte att politiken är rationell, och med tanke på en del märkliga uttalanden från politiker kan man lockas att instämma. Men de flesta har en för snäv syn på vad som är rationellt: för ett politiskt parti kan det exempelvis vara helt rationellt att driva en linje som går på tvärs mot vetenskap, erfarenhet och det de flesta svenskar anser. Det kan också vara rationellt för ett parti att binda sig vid ett samarbete som ser ut att innebära döden för partiet. Utan en analys av förutsättningar och omvärld kommer fel slutsatser att dras, vilket visat sig tydligt i eftervalsanalysen.

De tre kanske vanligaste myterna:

1. Myt: ”väljarna har varig väldigt tydliga med…”: exempelvis menar en del att “svenska folket vill att SD ska ha inflytande” på grund av att 1,3 miljoner väljare – var femte – valde deras valsedel. Det motsäger poängen med det svenska statsskicket om alla partier som ökar i valet automatiskt ska sitta i regeringen och eftersom väljarna inte är ett kollektiv faller påståendet.
2. Myt: ”Människor röstar på den politik de vill se förverkligad.” Våra val av valsedlar är inte rationella; det är orimligt att säga att svenskarna exempelvis vill trappa ner reduktionsplikten för drivmedel för att en majoritet röstade på fyra partier som nu vill göra det.
3. Myt: ”Valresultatet visar att strategin var fel” skriver jag om i artikeln, men det är värt att utveckla. Det är en fin tanke att strategibeslut ska fattas bakom en “slöja av okunnighet” om andras val, preferenser eller utgångspunkter (för att låna ett filosofiskt uttryck). Att komma fram till vad som är rätt och riktigt kan i teorin göras utifrån moral och grundläggande värderingar, men filosofiska tankeexperiment fungerar väldigt sällan i verkligheten.

Så länge det finns andra aktörer kan även en välgrundad strategi misslyckas: i politiska val finns det dessutom ett givet antal röster – det handlar alltså om fördelning, inte om att sälja fler till dem som redan är övertygade. Politiker kan visserligen lägga all kraft på att nå den femtedel som inte röstar i valen, men valfri hjärnforskare eller psykolog kan berätta för dig att det är en riskabel strategi; huvuddelen av dessa är de svåraste att övertyga.

Av myten om att valresultat kan visa huruvida strategin var fel följer en annan myt:

”X borde pratat om det här, istället för det här”:

1. För det första är det för de flesta politiker inte möjligt att ta sig igenom alla valdebatter genom att säga ”det vet jag inte” eller prata om något annat.
2. För det andra är det möjligt att politikern pratat om precis det hen borde pratat om, fast att det inte uppmärksammades av fler än de som var med när hen gjorde det. Nyhetsreportrar, sociala medier och andra kanaler återger av förklarliga skäl inte allt som sägs på ett möte, dagordningen i en valrörelse styr vilka frågor som uppmärksammas mest.
3. För det tredje är det en dålig politisk strategi att uppfattas som att man vägrar prata om det ”folk” vill prata om, och om det finns en spridd uppfattning om vad “folk” vill prata om måste de flesta politiker rätta sig efter det.

Förutom de myter jag tog upp i artikeln i Dagens Samhälle finns några ytterligare som kanske inte är lika vanliga i analyserna, men som får allvarliga konsekvenser för vår syn på samhället och politiken:

Myt: ”De politiska partierna vill bara ha så många röster som möjligt.”

Det finns partier i alla politiska församlingar som vill vara lagom stora för att tas på allvar, men som inte vill bli så stora att de måste kompromissa och ta ansvar. De inser att de aldrig kan få egen majoritet, och är därför nöjda med att samla cirka 6 till 12 procent av rösterna, så de kan vara renläriga och ta avstånd från obekväma beslut (men slippa oroa sig för att hamna under procentspärren i valen).

Myt: ”Ansvarstagande partier belönas”.

Vi vill så gärna tro det, men numera tycks det inte vara så.

Säg att det finns två stora partier som står på var sin sida om den politiska skalan: de tilltalar olika målgrupper och har därför i modern tid varit dominerande. Sedan dyker en ny växande aktör upp som alla måste förhålla sig till.

Det ena partiet väljer att undvika konflikt i frågor där det nya partiet är starkt men tar i övrigt rejält avstånd från partiet, för att på det sättet bli ett tydligt alternativ för dem som inte gillar nykomlingen.

Det andra partiet står närmare det nya partiet i fler frågor och väljer därför att lägga sig så nära det nya partiet som möjligt. Teorin bakom detta är välkänd för säljare: skapa ett bättre alternativ till den nya aktören, som att erbjuda ett billigt alternativ och två dyra alternativ där det ena dyra alternativet är tydligt sämre än det andra. Vi tenderar ju inte bara att jämföra saker med varandra; vi väljer också gärna att göra jämförelser som är lätta och undvika jämförelser som är krångliga.

Strategin bakom vägvalet kan alltså verka rimlig för detta gamla parti eftersom strategerna är övertygade om att väljarna föredrar det erfarna alternativet med regeringsvana. De tänker att de är A (det ’dyra men bra’) alternativet i upplägget på bilden, att den nya aktören är lockbetet som säljaren lagt till för att leda tankarna till dyra alternativ. Problemet uppstår när det visar sig att en stor del av väljarna inte alls tycker att det där med ansvarstagande och politisk erfarenhet är viktigt.

Enligt SVTs vallokalsundersökning skiljer ett parti ut sig rejält när det gäller förtroende för politiker: mindre än 30% av SDs väljare anger att de har ”ganska” eller “mycket” förtroende för politiker. Övriga partier ligger samlade vid 50%-strecket (och uppåt). Vad som hände i valet var förmodligen att det gamla partiet i exemplet ovan (vi kan kalla dem Moderaterna) blev det dåliga men dyra alternativet (A-). Vad det betyder för demokratin och det politiska landskapet att ansvarstagande och erfarenhet blivit så oviktigt för en stor grupp väljare (och partier) finns anledning att fundera på.

Myt: ”Vi fick inte ut vår politik…”.

Många politiker som ska förklara ett bakslag i val eller i opinionsundersökningar förklarar resultaten med att de ’inte nått ut med sin politik’. Förutom att sanningen påfallande ofta är att de faktiskt nått ut med sin politik (vilket förklarar tillbakagången) så utgår påståendet från det grundläggande tankefelet om att människor fattar sina beslut (inklusive hur de ska rösta) genom rationella, genomtänkta och logiska överväganden. Det gör vi inte.

Vi människor påverkas av massor av tankefel och annan snedvridning som gör att vi till och med kan påverkas att påstå att ett uppenbart längre streck är kortare än strecken bredvid – för att andra runt oss säger att det är så och trots att vi vet att det är fel. Alla människor påverkas av intryck, påverkan, impulser, tankefel och annat när de fattar beslut. Samma tankefel och samma påverkan spelar självklart roll när vi går till valurnan.

Myt: “Valkompasser hjälper väljarna.”

Många tror att partival är en saklig uträkning av hur väl ens åsikter stämmer överens med ett partis program. Men om det vore så är det märkligt att Socialdemokraterna kunde få varannan röst i historiska val trots att partiet velat ändra det svenska statsskicket i grunden och införa republik. Andelen som vill ersätta monarkin med republik har aldrig varit större än cirka 20 procent av befolkningen.

Sanningen är att det inte är möjligt att grunda sitt val av parti på alla punkter i ett partis program. Inte ens partimedlemmarna ställer upp på allt partiet tycker, och varken valda företrädare eller exempelvis ombuden på en kongress är eniga om allt. I så fall skulle partiernas kongresser och stämmor gå oerhört fort, och inte kräva flera dagars överläggningar.

Det gör också att medias valkompasser egentligen är bortkastade: vad exempelvis Socialdemokraterna skriver om svensk alliansfrihet i sina program spelar inte alls lika stor roll när kriget rasar i vårt närområde som de analyser som landets regering får del av från underrättelseverksamhet och säkerhetspolitiska bedömare. Och ingen vill ha det annorlunda: det vore fasansfullt om ett politiskt program helt och hållet styrde agerandet för en kommunledning, en regionstyrelse eller för riksdag och regering kommande fyra år. I grunden måste det handla om förtroende och inriktning; fast det är svårt att mäta i en valkompass…

Allt ovan kompliceras ytterligare av att kandidaters utseende förutsäger stöd i val, vilket verkligen inte handlar om sakinnehåll. Kandidater som ser pålitliga och kompetenta ut är mer framgångsrika. Detta gäller både i USA och i Europa. Här finns en sammanfattande artikel om sådan forskning.

Två tips för att motverka snedvridningar och tankefel:

1. Tänk till. Som väljare kan vi lära av Daniel Kahneman (ekonomipristagare och av många ansedd som en av världens viktigaste tänkare, avliden 2024), som använder bilden att hjärnan har två system: System 1 tänker snabbt och automatiskt (och tar oftast kommandot), System 2 resonerar och tänker efter (men hinner oftast inte ens börja användas innan vi bestämt oss). Om vi andas lite och funderar på vilka fakta och vilken relevant information vi har är det givetvis möjligt att komma fram till rationella val (utifrån vår situation).
   
2. ”Underskatta aldrig läsarnas intelligens. Överskatta aldrig deras kunskaper.” Sigge Ågren var en legendarisk journalist och han påpekade att det är naturligt att de flesta inte har kunskaper om alla detaljer – men det innebär inte att de är ointelligenta. Att många inte kan förklara offside-regeln i fotboll betyder exempelvis inte att de inte är smarta, det betyder nog bara att de inte är så intresserade av fotboll (eller offside). Ett annat medskick från Sigge Ågren: ”Ansträng inte läsarnas kortminne! Det är mycket kortare än du tror.” Det gäller oss alla.